Jag heter Filip Edman och är en 23-årig student som pluggar tredje året på Idrottsvetenskapliga programmet på Umeå universitet. Före detta målvakt under junioråren i Vasa IFK. Hjärtat bultar för IFK Mariehamn och Djurgårdens IF som delar på hjärteutrymmet. Ser denna roll som delaktig publicist på Fotbollsfabriken Finland som det närmsta jag sannolikt någon gång kommer att nästan vara Offside-skribent.
Målvaktens utveckling. Senaste numret av Offside tog fasta på detta på ett fyndigt och intressant sätt. Man granskar fotbollshistorien ur ett målvaktsperspektiv och hur det gradvis gått ifrån normer om en stillastående väktare på kalkstrecket till att före detta mittfältare Thiago Motta nu börjat träna sina juniorer i PSG till att målvakten skall agera på höjd med innermittfältarna. Det låter sjukt, gör det inte? Skulle man överge målet och ge motståndarna fritt fram? Det kanske egentligen inte är så märkligt. Man hittar nämligen hela tiden nya lösningar på hur det går att stänga motståndares vägar fram till sista tredjedelen samtidigt som man förflyttar sig som ett sammanknutet lag över banan med allt mindre avstånd mellan lagdelarna. Ju större avstånd man lämnar mellan lagdelarna, desto mer utrymme ger man motståndet att utnyttja dessa ytor. Fotbollen blir med andra ord allt mer kollektiviserad, vilket förmodligen är en följd av den totalfotboll Johan Cruyff en gång i tiden införde, där man täcker upp för den spelare som tillfälligt lämnat sin roll.
Även om syftet med det Offsides tar fasta på förmodligen primärt är att framhäva kontrasterna för den utveckling som skett sedan mitten av 1900-talet går det ju inte att utesluta att exemplet med Motta faktiskt kan vara just dit utvecklingen kommit inom några år eller något decennium.
Som gammal målvakt, fast så nära i tiden att tanken om målvakten som elfte utespelare börjat etableras, ställdes jag under karriär ofta inför dilemmat om vad jag egentligen skulle göra i egenskap av målvakt. Å ena sidan var man tvungen att hålla sig långt bak i banan för att vakta buren. Å andra sidan skulle man vara en delaktig pjäs i spelet med fötterna, och inte minst använda rösten för att med pondus visa försvaret att de kan agera i trygghet. Jag är övertygad om att fler målvakter under dessa år känt liknande diffushet.
Som min målvaktstränare ständigt påpekade: ”Den bästa målvakten behöver aldrig slänga sig”. Med detta avsåg han att en bra målvakt alltid vet var man ska placera sig och därmed förebygger farliga målchanser genom en god speluppfattning i interaktion med försvaret. Att kunna slänga sig och göra spektakulära räddningar är mer för att reda upp de misstag laget ådragit sig. Aspekten kringtv-räddningarbör alltså inte betraktas som en duktig målvakt.
När jag ser tillbaka på de åren idag med visst perspektiv, befann vi oss förmodligen mitt i ett brinnande generationsskifte där den modernemålvakten konkurrerade ut den gammalmodige.
Hur kommer det sig att utvecklingen barkat i denna riktning mot en större delaktighet i spelet? Det finns många variabler som spelar in i det. Ett övergripande antagande kan vara att man införskaffar sig ett övertag genom att ha en extra utespelare på plan. Men även att såväl bollarna med åren utvecklas till att bli allt snabbare och mer oberäkneliga som underlaget i form av att konstgräset breder ut sig allt mer, åtminstone i en nordisk kontext. Fotbollen börjar gå allt snabbare samtidigt som nya effektiva taktiker introduceras. För att nyansera detta tänkte jag sätta dagens fotboll i relation till 50-talet. VM final på Råsunda 1958, Brasilien vs Sverige. Bollen var tillverkad av hårt läder och blytung. Pelés dragningar primitiva och långsamma i jämförelse med dagens Messi. Spelarna var relativt stillastående i ovetandes om vad en extra löpning kunde innebära för spelutvecklingen. Tempot var med andra ord lågt.
Så hur tränar man en målvakt på modernt vis? Det handlar inte längre om att kasta bollar mot krysset att slänga sig på och slå undan med yläkäsi (övre handen) eller andra spektakulära parader. Åtminstone inte i samma utsträckning som tidigare. Prioriteringarna en målvaktstränare bör göra idag är istället spelet med fötterna med allt ifrån kortpassningsspel till genomskärare och crossbollar. Men även huvudspelet då en målvakt utanför straffområdet spelar på samma villkor som utespelarna utan möjlighet att använda händerna. Sist men inte minst blir inte bara kemin mellan målvakt-försvar relevant, utan även med mittfältet då avstånden mellan lagdelarna suddas ut.
Avslutningsvis tänkte jag, mot bakgrund av den utveckling vi sett, lämna tankarna öppna med den djärva frågan om målvakter någon gång i framtiden kommer vara aktuella att konkurrera med de offensiva pjäserna i målprotokollet?
Text: Filip Edman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar